The Bedlam Stacks av Natasha Pulley

Året är 1859 och Merrick Tremaynes karriär som botanist och opiumsmugglare på Ostindiska kompaniet har fått ett abrupt slut på grund av en svår knäskada. Moloken och och övertygad om att hans liv som äventyrare ligger bakom honom drar Merrick runt på familjens förfallande gods med endast sin hund och snäsige bror som sällskap. Men en dag dyker en gammal vän upp med ett erbjudande: han har fått i uppdrag att leda en expedition med syfte att smuggla ut quininplantor från den peruanska djungeln och skulle nu behöva Merricks expertis som botaniker för att frakta växterna. Merrick nappar på chansen att fly från sitt inrutade liv, trots knät och det faktum att flera expeditioner med samma mål redan misslyckats. Snart befinner han sig i den lilla byn Betlehem, en plats starkt präglad av lokala sägner. Där finns också den mystiske prästen Raphael, som trots sin unga ålder tycks ha känt Merricks farfar som besökte byn i slutet av förra århundradet. Allteftersom frågorna om vad han har hamnat på för plats börjar hopa sig måste Merrick skilja fakta från legend, samtidigt som klockan tickar för genomförandet av expeditionen. 

Det märks att det här är Pulleys andra roman. Det finns en bättre balans mellan karaktärernas personliga utveckling och den yttre handlingen, som är mer spännande och lättare att följa som förstagångsläsare än handlingen i The Watchmaker of Filigree Street. Den är också mer ambitiös, då både tidsperioden och platserna den utspelar sig på måste ha krävt omfattande research för att kunna målas upp realistiskt. Eller, realistiskt kanske inte är rätt ord för en bok som innehåller många element av magi, men det känns i alla fall som att man får en bild av hur 1800-talets Peru hade sett ut om det  funnits levande statyer och träd som fäller självlysande pollen. 

Vad gäller mina åsikter så skulle jag egentligen kunna kopiera över min recension för Watchmaker. Om något så tycker jag mer om The Bedlam Stacks. Stämningen är precis lika mysig, karaktärerna lika välutvecklade och språket minst lika fantastiskt, men handlingen är starkare och världsuppbyggnaden mer utförlig. Jag kan inte låta bli att fascineras av Pulleys fantasi och undrar verkligen var hon får sina idéer. Liksom i Watchmaker är det i många fall de de små detaljerna som gör störst intryck då de bidrar så mycket till att boken känns unik. 

Precis som jag skrev i Watchmaker-recensionen så tycker jag att en roman inte kan bli så mycket bättre än såhär. Jag älskar allt: karaktärerna och deras relationer, miljöerna, språket, handlingen - och jag tycker bara mer och mer om det efter varje omläsning. Bara att tänka på böckerna inger en känsla av trygghet och lugn hos mig, och jag är så genuint glad över att de finns.

Jag vill avsluta med en liten fotnot: Även om det inte är nödvändigt för att förstå handlingen rekommenderar jag att man läser Watchmaker  i nära anslutning till Bedlam då det finns flera element som väver samman böckerna på ett roligt sätt. 

The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley

London, 1883. Nathaniel Steepleton jobbar som telegrafist på inrikesdepartementet och hans liv tickar på som ett urverk i oändligt långtråkiga skift på kontoret. En dag inkommer ett bombhot till departementet fån den irländska motståndsrörelsen. Strax därefter hittar Thaniel ett gyllene fickur på sin kudde när han kommer hem. När fickuret på ett otroligt sätt räddar hans liv under explosionen några månader senare söker han upp tillverkaren, den vänlige men ensamme japanen Keita Mori. Trots att han verkar harmlös händer många oförklarliga ting kring Mori som vittnar om att han döljer något. Samtidigt står den unge fysikern Grace Carrow på randen av en upptäckt som skulle revolutionera världen de lever i. De tre karaktärernas vägar korsas och i mitten står Thaniel vars lojalitet snart börjar slitas mellan motstående krafter. 

Jag inser att när man sammanfattar handlingen låter den mycket mer actionfylld än vad den faktiskt är. Faktum är att actionfylld skulle hamna någonstans i slutet på min lista över adjektiv som beskriver boken väl, långt efter ord som mysig, tystlåten och magisk. Detta är dock inte för att säga att den är långtråkig, för det är den verkligen inte, men den är mer karaktärsdriven än vad baksidestexten kanske låter påskina. 

Baserat på de recensioner jag har läst så verkar romanen vara en riktig vattendelare. Det finns de som tycker att den är märklig, spretig och förvirrande. Och så finns det de som tycker att den är helt fantastisk. Jag råkar tillhöra den senare gruppen. 

Boken innehåller i princip allt jag tycker om: historiska miljöer, magisk realism, sympatiska karaktärer, finurlig handling och en tyst romans. När jag läste den första gången kändes det ibland som att den var skriven just för mig, samtidigt som jag i hemlighet också önskade att det var jag som hade skrivit den - för om jag någonsin skriver en bok kommer jag sträva efter att den inger precis samma känslor hos eventuella läsare som den här gör hos mig. 

Med detta sagt förstår jag också den förstnämnda gruppen. Man måste ha ett visst tålamod när man läser romanen för första gången. Handlingen vecklar ut sig i maklig takt, och som läsare kan man ibland ha svårt att förstå vart den är på väg. I slutet klarnar dock allt, och man inser att allt har varit väl uttänkt från början. 

Bokens största styrkor är språket, karaktärerna och stämningen. Texten kan tyckas lågmäld, men under ytan vibrerar en tyst intensitet som inte minst illustreras av hur Pulley beskriver känslor i en mycket effektiv "show, don't tell"-stil. Det finns också många kreativa och fantasifulla detaljer som gör boken unik och bidrar till den magiska stämningen som genomsyrar sidorna; till exempel har Thaniel synestesi som gör att han kan höra färger och se ljud, vilket leder till många intressanta miljöbeskrivningar. 

Karaktärerna mejslas kärleksfullt fram genom ord och handling och känns snart som levande människor. Alla är väldigt välutvecklade, men jag är särskilt imponerad av hur Thaniel växer och blir så mycket större än den grå kontorsmusen han är i början. Han är den karaktär man får följa större delen av boken, och är också den som jag kan relatera mest till. Grace Carrow är knepig och mångfacetterad, vilket gör henne intressant men något svår att tycka om. Keita Mori är mysteriet i bokens hjärta, och det är ytterligare ett bevis på Natasha Pulleys skicklighet som författare att man som läsare in i det sista vacklar i vad man ska tro om honom. 

Förhoppningsvis har det framgått ur texten, men det kanske tål att sägas en gång att The Watchmaker of Filigree Street är en av mina absoluta favoritböcker. Jag läste den för första gången för snart tre år sedan men har hunnit ta mig igenom den två gånger till sedan dess, och fler lär det bli. Exakt så känner jag med Natasha Pulleys övriga böcker också. Det finns något i dem som talar till mig på ett djupt personligt plan som jag märker nu när jag försöker att jag har svårt att förklara med ord. Jag inser att de kanske inte passar alla, men enligt mig så kan det inte bli så mycket bättre än det här.