Wolf Hall-trilogin av Hilary Mantel

Augusti månad spenderade jag i senmedeltida England tillsammans med Thomas Cromwell. Eller ja, egentligen läste jag ju Hilary Mantels berömda Cromwell-trilogi, men det är nästan samma sak. I vart fall tror jag inte att man kan komma närmare varken personen eller eran på något annat sätt idag. Men jag kanske måste backa bandet lite!

Om du är som jag var innan jag plockade upp första volymen i trilogin så har du förmodligen ingen aning om vem Thomas Cromwell är, och din motivation för att traggla dig igenom vad som verkar vara tre mycket tjocka, förmodligen ganska krävande historiska romaner om hans liv är kanske inte den största. Men det ska jag försöka ändra på!

Den första boken, Wolf Hall, stod länge oläst i bokhyllan. Jag minns inte exakt när det var jag köpte den, men jag tror att det kan ha varit i samband med att uppföljaren Bring Up the Bodies vann Bookerpriset när den kom ut 2012 och intresset för serien exploderade då det var första gången någonsin som två böcker i samma serie vunnit priset.  Men trots det stirrade Tudorrosen som finns tryckt på bokens rygg ner på mig som ett ont öga från bokhyllan i många år, tills jag då en dag i början av augusti plockade ner den helt på måfå och började läsa, utan någon egentlig plan på att faktiskt ta mig an den. 

Men till min förvåning så fastnade jag nästan direkt. Öppningsscenerna i den första boken är visserligen oväntade, spännande och råa, men det som verkligen fick mig att vilja fortsätta var språket. Det andas en annan tid, men är tillräckligt modernt för att det ska gå att läsa utan problem och liknar samtidigt inget annat jag läst. Böckerna är skrivna i tredje person singular, men det är som att Mantel har dragit det ett steg längre. Istället för att nämna huvudkaraktärens namn varje gång han gör eller säger något så står det nästan alltid bara "han" - han gjorde si, han gjorde så. I början var det ofta förvirrande, då det i scener där det fanns flera manliga karaktärer med på en gång kunde bli lite svårt att förstå vem exakt det var som gjorde vad. Men rätt snart insåg jag att i princip alla fall där det står "han" och det inte är helt uppenbart syftar på någon annan så kan man utgå från att det rör sig om Cromwell. 

Mantel har fått kritik för detta stilistiska drag, men hon har sagt att det var ett väldigt medvetet val som gjordes för att man som läsare skulle komma Cromwell så nära som möjligt. Och jag måste säga att jag tycker att det fungerar fantastiskt bra. Det blir som en mellanväg mellan första och tredje person - det kanske bästa sättet jag sett någon förklara det på är att det är som att läsa i första person där någon hela tiden skriver om sig själv i tredje person. Man får alltså samma sorts inblick i karaktärens psyke, men det behålls ändå som ett professionellt avstånd som jag tycker känns lämpligt när författare skriver om personer som funnits på riktigt. 

Nåja, det där kanske var en lite väl lång utvikning om berättarperspektivet, men jag tog upp det för att jag tycker att det är ett bra exempel på hur välgenomtänkta och välarbetade böckerna är. Det märks att Mantel lagt ner själ och hjärta i att försöka skapa ett rättvist litterärt porträtt av Thomas Cromwell och tiden han levde i. Att skriva om verkliga personer i en fiktiv kontext känns som en väldigt svår balansakt, särskilt om man är ute efter realism, men jag har svårt att tro att det finns något bättre exempel på hur man kan gå till väga än just den här trilogin. Mantel är helt enkelt en brutalt skicklig författare, som inte bara bemästrat konsten att vara trogen sina källor och samtidigt fylla ut de saknade pusselbitarna för att skapa en berättelse, utan också skriver otroligt bra och med en enastående psykologisk skärpa som väcker karaktärerna till liv. 

Utöver alla välskapta formuleringar som gör läsningen till en njutning är också handlingen hela tiden fängslande. Cromwells livshistoria, hur han arbetade sig upp från att vara en son till en alkoholiserad smed i fattiga Putney till att bli en av de mäktigaste personerna i landet, innehåller alla komponenter som behövs för en bra berättelse. Som kung Henrik VIII:s högra hand befann sig Cromwell i hjärtat av alla viktiga händelser, vilket innebär att man som läsare utöver hans biografi också får ta del av både de stora och de små affärerna som formade landets historia under den här tiden. Det var en stormig period - de tidiga händelserna i landets långdragna brytning med den katolska kyrkan och de politiska konsekvenser dessa fick får ta stor plats i böckerna. Samtidigt skildras också de konstanta intrigerna i det kungliga hovet, där ingen egentligen litade på någon och där personer som stod i kungens gunst ena dagen kunde skickas till Towern den nästa. Till ytan kan denna värld tyckas främmande - det stora fokuset på religion och blodiga maktspel med livet som insats inom politiken finns inte riktigt på samma sätt idag. Men det jag slogs av när jag läste var mest känslan av hur mänskligheten alltid varit sig lik, om kanske inte i det stora så i alla fall det lilla. Det är inte alls svårt att känna igen sig i Mantels 1500-talsvärld.  

Cromwell är naturligtvis inte den enda historiska karaktären som får nytt liv i dessa böcker. Det kryllar av intressanta, mer eller mindre bekanta figurer, som exempelvis Thomas More och Stephen Gardiner, två av Cromwells största rivaler. Men de utöver Cromwell kanske mest minnesvärda karaktärerna är enligt mig kungen, Henrik VIII, och hans andra fru, Anne Boleyn. Det är personer vars liv och öden återberättats otaliga gånger och som fortsätter att fascinera många än idag. Själv kände jag bara till grundbultarna i deras berättelse: att Anne Boleyn var en av kungens sex fruar och en av de som fick avsluta sitt liv på stupstocken. Naturligtvis hade jag därför något förutfattade meningar om kungen innan jag började läsa, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när min bild av en blodtörstig tyrann inte helt besannades. Henrik VIII i böckerna är en väldigt nyanserad karaktär - han är nyckfull, plikttrogen, egenkär, stolt, krävande och intelligent, med en barnslig lynnighet som då och då tar över och gör honom skräckinjagande och väldigt svår att ha och göra med. Han framstår kort sagt som mycket mänsklig, och även om det är svårt att finna honom sympatisk så får man som läsare ändå en känsla av att det på många sätt måste ha varit svårt och ensamt att vara kung i ett hov av förrädiska karriärister. Liknande känslor väcks inför Anne Boleyn, som i början framställs som hänsynslös, elak och beräknande, men som senare på sitt sätt får kämpa för sitt liv för att ta sig ur en omöjlig situation. Hennes tragiska slut och glittrande mörka ögon förföljer såväl Cromwell som läsaren ända till berättelsens slut. 

Och vilket slut! Det är en väldigt annorlunda upplevelse att ta del av en berättelse när man i förväg vet hur den kommer sluta. I det här fallet fick jag tidigt reda på att Cromwell fick gå samma öde till mötes som Anne Boleyn och de många andra människor vars förtida död han hjälpte till att orkestrera. Det var med andan i halsen jag läste den sista halvan av tredje boken The Mirror and the Light och väntade på att allt skulle gå snett, att vakterna skulle dyka upp och släpa bort vår huvudkaraktär. Och det var med blandade känslor jag sedan läste dessa scener. För Cromwell framställs inte som någon hjälte i dessa böcker - på många sätt blir han de sista åren av sitt liv lika hänsynslös och korrumperad som de flesta andra karaktärer - och det var därför inte helt utan en viss känsla av rättvisa jag läste om den farsartade rättegång som föregick hans avrättning. Men samtidigt så kändes det också fruktansvärt sorgligt - det är omöjligt att läsa böckerna och inte fastna för Cromwell som karaktär. Vetskapen om att hans huvud ställdes ut på London Bridge som varnande exempel får det att vända sig i magen. Han framställs dock som mer sympatisk än vad jag förstått varit traditionellt; i de flesta andra verk där han figurerat har skaparna tydligen tagit mer fasta på hans mer skurkaktiga sidor. Men det är uppenbart att Mantel inte delar denna syn fullt ut och att dessa böcker delvis är ett försök till återupprättelse - ett försök som jag tror de flesta är överens om är mycket lyckat. De sista sidorna är i sig en fullständig triumf i författarkonst, och jag skulle hävda att det nästan är värt att läsa hela trilogin bara för att ta del av dem. 

Den sista boken kom ut i våras och intresset för trilogin har åter blossat upp. Det står nu klart att Mantel inte kommer vinna Bookerpriset en tredje gång med det här verket, vilket har gjort många upprörda. Jag förstår dessa känslor och delar dem delvis - det är uppenbart att hon skulle varit en värdig vinnare. Men samtidigt tycker jag att dessa böcker är så mycket större än så och att priser hit och dit egentligen inte spelar så stor roll. Jag tror att de kommer leva kvar ändå som lysande exempel på välskrivna historiska romaner som inte bara återuppväcker en svunnen tid utan också lyckas fånga och spegla en ständigt föränderlig samtid. 

The Bedlam Stacks av Natasha Pulley

Året är 1859 och Merrick Tremaynes karriär som botanist och opiumsmugglare på Ostindiska kompaniet har fått ett abrupt slut på grund av en svår knäskada. Moloken och och övertygad om att hans liv som äventyrare ligger bakom honom drar Merrick runt på familjens förfallande gods med endast sin hund och snäsige bror som sällskap. Men en dag dyker en gammal vän upp med ett erbjudande: han har fått i uppdrag att leda en expedition med syfte att smuggla ut quininplantor från den peruanska djungeln och skulle nu behöva Merricks expertis som botaniker för att frakta växterna. Merrick nappar på chansen att fly från sitt inrutade liv, trots knät och det faktum att flera expeditioner med samma mål redan misslyckats. Snart befinner han sig i den lilla byn Betlehem, en plats starkt präglad av lokala sägner. Där finns också den mystiske prästen Raphael, som trots sin unga ålder tycks ha känt Merricks farfar som besökte byn i slutet av förra århundradet. Allteftersom frågorna om vad han har hamnat på för plats börjar hopa sig måste Merrick skilja fakta från legend, samtidigt som klockan tickar för genomförandet av expeditionen. 

Det märks att det här är Pulleys andra roman. Det finns en bättre balans mellan karaktärernas personliga utveckling och den yttre handlingen, som är mer spännande och lättare att följa som förstagångsläsare än handlingen i The Watchmaker of Filigree Street. Den är också mer ambitiös, då både tidsperioden och platserna den utspelar sig på måste ha krävt omfattande research för att kunna målas upp realistiskt. Eller, realistiskt kanske inte är rätt ord för en bok som innehåller många element av magi, men det känns i alla fall som att man får en bild av hur 1800-talets Peru hade sett ut om det  funnits levande statyer och träd som fäller självlysande pollen. 

Vad gäller mina åsikter så skulle jag egentligen kunna kopiera över min recension för Watchmaker. Om något så tycker jag mer om The Bedlam Stacks. Stämningen är precis lika mysig, karaktärerna lika välutvecklade och språket minst lika fantastiskt, men handlingen är starkare och världsuppbyggnaden mer utförlig. Jag kan inte låta bli att fascineras av Pulleys fantasi och undrar verkligen var hon får sina idéer. Liksom i Watchmaker är det i många fall de de små detaljerna som gör störst intryck då de bidrar så mycket till att boken känns unik. 

Precis som jag skrev i Watchmaker-recensionen så tycker jag att en roman inte kan bli så mycket bättre än såhär. Jag älskar allt: karaktärerna och deras relationer, miljöerna, språket, handlingen - och jag tycker bara mer och mer om det efter varje omläsning. Bara att tänka på böckerna inger en känsla av trygghet och lugn hos mig, och jag är så genuint glad över att de finns.

Jag vill avsluta med en liten fotnot: Även om det inte är nödvändigt för att förstå handlingen rekommenderar jag att man läser Watchmaker  i nära anslutning till Bedlam då det finns flera element som väver samman böckerna på ett roligt sätt. 

The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley

London, 1883. Nathaniel Steepleton jobbar som telegrafist på inrikesdepartementet och hans liv tickar på som ett urverk i oändligt långtråkiga skift på kontoret. En dag inkommer ett bombhot till departementet fån den irländska motståndsrörelsen. Strax därefter hittar Thaniel ett gyllene fickur på sin kudde när han kommer hem. När fickuret på ett otroligt sätt räddar hans liv under explosionen några månader senare söker han upp tillverkaren, den vänlige men ensamme japanen Keita Mori. Trots att han verkar harmlös händer många oförklarliga ting kring Mori som vittnar om att han döljer något. Samtidigt står den unge fysikern Grace Carrow på randen av en upptäckt som skulle revolutionera världen de lever i. De tre karaktärernas vägar korsas och i mitten står Thaniel vars lojalitet snart börjar slitas mellan motstående krafter. 

Jag inser att när man sammanfattar handlingen låter den mycket mer actionfylld än vad den faktiskt är. Faktum är att actionfylld skulle hamna någonstans i slutet på min lista över adjektiv som beskriver boken väl, långt efter ord som mysig, tystlåten och magisk. Detta är dock inte för att säga att den är långtråkig, för det är den verkligen inte, men den är mer karaktärsdriven än vad baksidestexten kanske låter påskina. 

Baserat på de recensioner jag har läst så verkar romanen vara en riktig vattendelare. Det finns de som tycker att den är märklig, spretig och förvirrande. Och så finns det de som tycker att den är helt fantastisk. Jag råkar tillhöra den senare gruppen. 

Boken innehåller i princip allt jag tycker om: historiska miljöer, magisk realism, sympatiska karaktärer, finurlig handling och en tyst romans. När jag läste den första gången kändes det ibland som att den var skriven just för mig, samtidigt som jag i hemlighet också önskade att det var jag som hade skrivit den - för om jag någonsin skriver en bok kommer jag sträva efter att den inger precis samma känslor hos eventuella läsare som den här gör hos mig. 

Med detta sagt förstår jag också den förstnämnda gruppen. Man måste ha ett visst tålamod när man läser romanen för första gången. Handlingen vecklar ut sig i maklig takt, och som läsare kan man ibland ha svårt att förstå vart den är på väg. I slutet klarnar dock allt, och man inser att allt har varit väl uttänkt från början. 

Bokens största styrkor är språket, karaktärerna och stämningen. Texten kan tyckas lågmäld, men under ytan vibrerar en tyst intensitet som inte minst illustreras av hur Pulley beskriver känslor i en mycket effektiv "show, don't tell"-stil. Det finns också många kreativa och fantasifulla detaljer som gör boken unik och bidrar till den magiska stämningen som genomsyrar sidorna; till exempel har Thaniel synestesi som gör att han kan höra färger och se ljud, vilket leder till många intressanta miljöbeskrivningar. 

Karaktärerna mejslas kärleksfullt fram genom ord och handling och känns snart som levande människor. Alla är väldigt välutvecklade, men jag är särskilt imponerad av hur Thaniel växer och blir så mycket större än den grå kontorsmusen han är i början. Han är den karaktär man får följa större delen av boken, och är också den som jag kan relatera mest till. Grace Carrow är knepig och mångfacetterad, vilket gör henne intressant men något svår att tycka om. Keita Mori är mysteriet i bokens hjärta, och det är ytterligare ett bevis på Natasha Pulleys skicklighet som författare att man som läsare in i det sista vacklar i vad man ska tro om honom. 

Förhoppningsvis har det framgått ur texten, men det kanske tål att sägas en gång att The Watchmaker of Filigree Street är en av mina absoluta favoritböcker. Jag läste den för första gången för snart tre år sedan men har hunnit ta mig igenom den två gånger till sedan dess, och fler lär det bli. Exakt så känner jag med Natasha Pulleys övriga böcker också. Det finns något i dem som talar till mig på ett djupt personligt plan som jag märker nu när jag försöker att jag har svårt att förklara med ord. Jag inser att de kanske inte passar alla, men enligt mig så kan det inte bli så mycket bättre än det här.