Jag köper sällan böcker spontant. I vanliga fall brukar jag alltid kolla upp handling, recensioner och snittbetyg på Goodreads innan jag slår till för att försäkra mig om att de kommer falla mig i smaken. Men för några veckor sedan var jag på centralstationen i Stockholm med en kvart över innan tåget skulle gå och bestämde mig för att ta en titt i bokhandeln. Jag fastande med blicken på en bok jag aldrig hade hört talas om innan. "Only Child" hette den, skriven av en för mig lika okänd författare, Rhiannon Navin. Eftersom jag tyckte om framsidan plockade jag upp den på måfå och började läsa. Plötsligt befann jag mig tillsammans med sexårige Zach, hans förskolelärare och 25 vettskrämda klasskamrater i en skrubb. Skrubben låg i ett klassrum. Utanför klassrummet pågick en skolskjutning.
POP, POP, POP. Så beskriver Zach hur pistolskotten låter längre ner i korridoren. De kommer långsamt närmare. Hans lärare uppmanar barnen att vara tysta, stå still, inte gråta. Jag står själv som förstenad i bokhandeln och kan inte sluta läsa. Så jag köper boken, utan att kolla en endaste recension, och läser vidare på tåget hem. Zach och hans kamrater överlever skjutningen oskadda, men hans tioårige bror, Andy, dödas. Zach är för liten för att helt förstå innebörden av det som inträffat och lämnas av föräldrarna att ensam försöka handskas med sina känslor eftersom de brutit ihop av sorg och inte har kapacitet att finnas där för honom.
Det är ingen munter bok, men den är otroligt välskriven. Man följer Zach i förstapersonsperspektiv och inte en enda gång tycker jag att något han tänker eller säger känns orealistiskt eller krystat för en sexåring. Han är lillgammal, blyg och mycket intelligent, men kan också vara arg, envis och svårhanterlig. Den första tiden efter skjutningen tampas han med motstridiga känslor; i början känner han lättnad, till och med glädje över att Andy är borta. Hans storebror var nästan alltid elak, både mot honom och föräldrarna, och det är skönt att slippa allt bråk. Det enda tråkiga är att mamma och pappa är så ledsna, men så snart det är över kommer allt bli så mycket bättre än vad det var innan. Så småningom inser Zach dock det permanenta i situationen och börjar sakna sin bror och minnas även hans finare sidor. Samtidigt förvärras situationen i hemmet, hans föräldrar är fortsatt oförmögna att hantera sin sorg och tar ut det på varandra. Hans mamma går från att ena dagen knappt kunna ta sig ur sängen till att nästa dag maniskt försöka hämnas på gärningsmannens familj, och hans pappa gräver ner sig i sitt arbete. Ständiga gräl gör att Zach mer och mer drar sig undan till sin hemliga koja i Andys garderob där han läser högt ur böcker för sin bror.
Jag ska inte berätta mer om handlingen, men det är en hel del saker som händer. Det som jag bär med mig dock, och det som jag tycker gör boken alldeles speciell, är just Zach som karaktär. Han känns så verklig, så levande, att det nästan är svårt att tro att han inte finns på riktigt. Jag hade svårt att sluta läsa, även under de mörkaste partierna i boken, eftersom jag inte ville lämna honom. Och trots att det var närmare fjorton år sedan jag var sex år gammal och jag tack och lov själv aldrig upplevt något i närheten lika hemskt, kan jag ändå relatera starkt till hur han känner och sättet han ser på världen. Det är både hjärtskärande och värmande att läsa om hur han växer och mognar under bokens gång, och det var med en viss sorg jag vände på sista sidan. Kort sagt har Zach nästlat in sig i mitt hjärta som en ny favoritkaraktär, och Rhiannon Navin som en ny favoritförfattare. Det ska bli otroligt spännande att se vad för sorts bok hon kommer att skriva härnäst - vad det än blir planerar jag att läsa den så snart jag kan, förmodligen innan jag läser några andras recensioner!
Boken finns även översatt till svenska med titeln ”Ensam kvar”.
