11/2 och 12/2 - Punka och hemfärd

Den elfte vaknade vi efter tio någon gång. Efter att ha ätit frukost packade vi bilen och gav oss iväg mot Auckland. Vi kom dock inte så långt, för efter cirka 50 meter upptäckte Vilija att vi hade fått punka (och tur var väl det, jag var precis på väg att åka upp på motorvägen!). Situationen löste sig dock ganska snabbt, jag ringde biluthyrningsfirman som skickade ut en reparatör som bytte ut däcket mot ett reservdäck. Det hela tog mindre än en timme, men reservdäcket innebar att vi inte kunde åka snabbare än 80 km/h. Resan upp till Auckland tog alltså något längre än tänkt, vilket dock inte gjorde så mycket eftersom vi ändå inte hade planerat något särskilt. Vi kom fram till boendet sent på eftermiddagen och spenderade resten av dagen utslagna på rummet. Återigen kan jag bara säga att även fast det naturligtvis hade varit mycket skönare att slippa punkan så kunde timingen inte ha varit bättre. Om det hade hänt dagen innan till exempel hade det ju varit katastrof, med alla aktiviteter och tider vi skulle passa. Nu var det nästan som ett något komiskt inslag i en annars rätt långsam dag.


Helt plötsligt så var de fem veckorna över och det var dags att åka hem. Vi vaknade med något blandade känslor, för visst var det tråkigt att resan var slut men samtidigt så var vi båda jätteglada över att få åka hem igen också. Efter att ha ätit frukost åkte vi för att tanka bilen en sista gång innan vi lämnade tillbaka den till uthyraren. Först trodde vi att vi skulle behöva betala extra för däcket, men när vi berättade att mekanikern hade sagt att det punkterade på grund av att det varit så utslitet och inte på grund av att vi gjorde något fel så sa de att allt var lugnt. Vi kom sedan fram till flygplatsen i mycket god tid och hann äta lunch där innan flyget lyfte kvart över tre. Sjutton och en halv timme senare (tydligen den längsta kommersiella flighten i världen!) landade vi återigen i Doha, Qatar. Den här gången stannade vi dock bara någon timme innan det var dags att gå ombord planet till Stockholm. Klockan sex på morgonen, runt 27 timmar efter att vi startat i Auckland, landade vi sedan i snöiga Sverige. Det var skönt att äntligen vara framme efter en så lång resa och så roligt att se alla här hemma igen! Jag lyckades hålla mig vaken hela dagen och var mycket stolt över min bedrift när jag lade mig runt klockan tio på kvällen. Riktigt lika stolt var jag kanske inte när jag sedan vaknade igen klockan halv fem, sjutton timmar senare. Jag har aldrig någonsin sovit så mycket på en gång i hela mitt liv. Trodde knappt det var möjligt! Men så hade jag ju varit nästan konstant trött i tre veckor innan... Nåja, min dygnsrytm ställdes om efter några dagar och nu, nästan precis en månad senare, är allt som vanligt igen. Men minnena från den helt fantastiska resan finns kvar, inte minst här på bloggen!


                                               

Alma st ligger i Nelson. När jag såg skylten kollade jag för skojs skull om det finns någon Laura st här i världen, och det visade sig att det finns en i Auckland. Det kändes som ödet, så när vi kom dit var jag naturligtvis tvungen att dra med Vilija på en liten omväg...