Sidor

torsdag 13 juni 2019

Only Child av Rhiannon Navin





Jag köper sällan böcker spontant. I vanliga fall brukar jag alltid kolla upp handling, recensioner och snittbetyg på Goodreads innan jag slår till för att försäkra mig om att de kommer falla mig i smaken. Men för några veckor sedan var jag på centralstationen i Stockholm med en kvart över innan tåget skulle gå och bestämde mig för att ta en titt i bokhandeln. Jag fastande med blicken på en bok jag aldrig hade hört talas om innan. "Only Child" hette den, skriven av en för mig lika okänd författare, Rhiannon Navin. Eftersom jag tyckte om framsidan plockade jag upp den på måfå och började läsa. Plötsligt befann jag mig tillsammans med sexårige Zach, hans förskolelärare och 25 vettskrämda klasskamrater i en skrubb. Skrubben låg i ett klassrum. Utanför klassrummet pågick en skolskjutning. 

POP, POP, POP. Så beskriver Zach hur pistolskotten låter längre ner i korridoren. De kommer långsamt närmare. Hans lärare uppmanar barnen att vara tysta, stå still, inte gråta. Jag står själv som förstenad i bokhandeln och kan inte sluta läsa. Så jag köper boken, utan att kolla en endaste recension, och läser vidare på tåget hem. Zach och hans kamrater överlever skjutningen oskadda, men hans tioårige bror, Andy, dödas. Zach är för liten för att helt förstå innebörden av det som inträffat och lämnas av föräldrarna att ensam försöka handskas med sina känslor eftersom de brutit ihop av sorg och inte har kapacitet att finnas där för honom. 

Det är ingen munter bok, men den är otroligt välskriven. Man följer Zach i förstapersonsperspektiv och inte en enda gång tycker jag att något han tänker eller säger känns orealistiskt eller krystat för en sexåring. Han är lillgammal, blyg och mycket intelligent, men kan också vara arg, envis och svårhanterlig. Den första tiden efter skjutningen tampas han med motstridiga känslor; i början känner han lättnad, till och med glädje över att Andy är borta. Hans storebror var nästan alltid elak, både mot honom och föräldrarna, och det är skönt att slippa allt bråk. Det enda tråkiga är att mamma och pappa är så ledsna, men så snart det är över kommer allt bli så mycket bättre än vad det var innan. Så småningom inser Zach dock det permanenta i situationen och börjar sakna sin bror och minnas även hans finare sidor. Samtidigt förvärras situationen i hemmet, hans föräldrar är fortsatt oförmögna att hantera sin sorg och tar ut det på varandra. Hans mamma går från att ena dagen knappt kunna ta sig ur sängen till att nästa dag maniskt försöka hämnas på gärningsmannens familj, och hans pappa gräver ner sig i sitt arbete. Ständiga gräl gör att Zach mer och mer drar sig undan till sin hemliga koja i Andys garderob där han läser högt ur böcker för sin bror. 

Jag ska inte berätta mer om handlingen, men det är en hel del saker som händer. Det som jag bär med mig dock, och det som jag tycker gör boken alldeles speciell, är just Zach som karaktär. Han känns så verklig, så levande, att det nästan är svårt att tro att han inte finns på riktigt. Jag hade svårt att sluta läsa, även under de mörkaste partierna i boken, eftersom jag inte ville lämna honom. Och trots att det var närmare fjorton år sedan jag var sex år gammal och jag tack och lov själv aldrig upplevt något i närheten lika hemskt, kan jag ändå relatera starkt till hur han känner och sättet han ser på världen. Det är både hjärtskärande och värmande att läsa om hur han växer och mognar under bokens gång, och det var med en viss sorg jag vände på sista sidan. Kort sagt har Zach nästlat in sig i mitt hjärta som en ny favoritkaraktär, och Rhiannon Navin som en ny favoritförfattare. Det ska bli otroligt spännande att se vad för sorts bok hon kommer att skriva härnäst - vad det än blir planerar jag att läsa den så snart jag kan, förmodligen innan jag läser några andras recensioner!

Boken finns även översatt till svenska med titeln ”Ensam kvar”. 

måndag 12 mars 2018

11/2 och 12/2 - Punka och hemfärd

Den elfte vaknade vi efter tio någon gång. Efter att ha ätit frukost packade vi bilen och gav oss iväg mot Auckland. Vi kom dock inte så långt, för efter cirka 50 meter upptäckte Vilija att vi hade fått punka (och tur var väl det, jag var precis på väg att åka upp på motorvägen!). Situationen löste sig dock ganska snabbt, jag ringde biluthyrningsfirman som skickade ut en reparatör som bytte ut däcket mot ett reservdäck. Det hela tog mindre än en timme, men reservdäcket innebar att vi inte kunde åka snabbare än 80 km/h. Resan upp till Auckland tog alltså något längre än tänkt, vilket dock inte gjorde så mycket eftersom vi ändå inte hade planerat något särskilt. Vi kom fram till boendet sent på eftermiddagen och spenderade resten av dagen utslagna på rummet. Återigen kan jag bara säga att även fast det naturligtvis hade varit mycket skönare att slippa punkan så kunde timingen inte ha varit bättre. Om det hade hänt dagen innan till exempel hade det ju varit katastrof, med alla aktiviteter och tider vi skulle passa. Nu var det nästan som ett något komiskt inslag i en annars rätt långsam dag.


Helt plötsligt så var de fem veckorna över och det var dags att åka hem. Vi vaknade med något blandade känslor, för visst var det tråkigt att resan var slut men samtidigt så var vi båda jätteglada över att få åka hem igen också. Efter att ha ätit frukost åkte vi för att tanka bilen en sista gång innan vi lämnade tillbaka den till uthyraren. Först trodde vi att vi skulle behöva betala extra för däcket, men när vi berättade att mekanikern hade sagt att det punkterade på grund av att det varit så utslitet och inte på grund av att vi gjorde något fel så sa de att allt var lugnt. Vi kom sedan fram till flygplatsen i mycket god tid och hann äta lunch där innan flyget lyfte kvart över tre. Sjutton och en halv timme senare (tydligen den längsta kommersiella flighten i världen!) landade vi återigen i Doha, Qatar. Den här gången stannade vi dock bara någon timme innan det var dags att gå ombord planet till Stockholm. Klockan sex på morgonen, runt 27 timmar efter att vi startat i Auckland, landade vi sedan i snöiga Sverige. Det var skönt att äntligen vara framme efter en så lång resa och så roligt att se alla här hemma igen! Jag lyckades hålla mig vaken hela dagen och var mycket stolt över min bedrift när jag lade mig runt klockan tio på kvällen. Riktigt lika stolt var jag kanske inte när jag sedan vaknade igen klockan halv fem, sjutton timmar senare. Jag har aldrig någonsin sovit så mycket på en gång i hela mitt liv. Trodde knappt det var möjligt! Men så hade jag ju varit nästan konstant trött i tre veckor innan... Nåja, min dygnsrytm ställdes om efter några dagar och nu, nästan precis en månad senare, är allt som vanligt igen. Men minnena från den helt fantastiska resan finns kvar, inte minst här på bloggen!


                                               


Alma st ligger i Nelson. När jag såg skylten kollade jag för skojs skull om det finns någon Laura st här i världen, och det visade sig att det finns en i Auckland. Det kändes som ödet, så när vi kom dit var jag naturligtvis tvungen att dra med Vilija på en liten omväg... 


10/2 - Grottäventyr i Waitomo och Hobbiton

Den tionde hade vi en stor dag framför oss. Vi gick upp redan klockan fyra för att hinna packa och äta frukost innan vi åkte vidare till grottorna i Waitomo som låg ca en och en halv timme från boendet. Vi hade nämligen bokat ett grottäventyr som började klockan sju. Vi kom fram precis i tid och efter att ha fått säkerhetsinstruktioner från guiderna gick vi tillsammans med de andra gruppdeltagarna för att ta på oss våtdräkter. Sedan bar det av till grottorna! Det första vi fick göra var att fira ner oss själva i ett 35 meter djupt schakt. Det var det momentet jag hade varit mest nervös inför innan, men när vi väl var där kände jag att jag kunde lita fullständigt på guiderna och var inte alls rädd. Det var tvärt om riktigt häftigt! Sedan fick vi åka på en kortare zipline (det var vi ju redan proffs på!) innan vi fick hoppa ner i det iskalla vattnet med gummiringar. Nu följde turens vackraste del. Grottorna i Waitomo är mycket berömda eftersom de befolkas av små lysmaskar som sitter på väggarna och i taket. När man tittar upp är det som att kolla på en stjärnhimmel! Vi låg och guppade i vattnet på våra gummiringar i tjugo minuter och bara stirrade. Efteråt fick vi varm dryck och choklad innan det var dags för nästa äventyr. Vi simmade och stapplade genom tunnlar i grottorna, åkte ner för en liten vattenkana och kröp genom trånga gångar. Alltför snart var det dock dags att ta sig upp igen, och nu kom en moment som jag inte var helt beredd på: vi skulle frihandsklättra upp för två vattenfall som var cirka tre meter höga vardera. Först trodde jag aldrig att det skulle gå, men sen så bara bestämde jag mig för att lite på guiderna och bara göra det, och det var så kul! Måste erkänna att jag kände mig riktigt stolt efteråt. När vi kom upp ur grottan spöregnade det, något som jag först inte märkte eftersom vi redan var dyblöta. Vi åkte tillbaka till omklädningsrummen där vi kunde ta en varmdusch och sedan bjöds vi på soppa och bagels i företagets kafeteria. När vi hämtat oss något från alla adrenalinkickar och återfått känseln i fingrarna åkte vi sedan vidare till boendet i staden Cambridge som låg drygt en timme bort. Vi kom fram runt klockan tre och vilade nån timme innan det var dags för en av resans höjdpunkter: middag i Hobbiton! Vi åkte till mötesplatsen en stund tidigare en vad som stod för att vi skulle hinna kolla in presentbutiken innan. Jag hittade lite småsaker och passade även på att skicka ett par vykort innan vi och alla andra middagsgäster fick gå ombord på en buss som tog oss till Fylke och Hobbiton. Innan middagen så fick vi gå på en en och en halv timme lång guidad visning. Det var så otroligt intressant och mysigt, det är som att platsen har en aura som bara utsöndrar lugn och glädje. Efter att ha noggrant beskådat Bag’s End och alla de andra 43 hobbithålorna som finns på platsen fick vi gå över en sjö  på en charmig liten bro till puben The Green Dragon där det bjöds först på dricka och sedan en festmåltid. När solen gick ner tändes massor av kulörta lyktor i träden och när man tittade över sjön kunde man se hela Hobbiton i kvällsbelysning. Magiskt. Efter middagen delades det ut ljuslyktor bland gästerna och vi tog oss tillbaka över bron till festängen där de firade Bilbos födelsedag i filmerna. Vi fick också sjunga en grattissång, men inte för Bilbo utan för en av guiderna som fyllde år. Sedan gick vi tillbaka till bussarna och parkeringen och åkte till boendet. Det sista jag minns innan jag slocknade var att jag kollade klockan strax efter elva. Då hade vi alltså varit vakna i drygt 18 timmar. Ett under att vi kunde stå på benen efter det!



















7/2, 8/2 och 9/10 - I hobbitarnas fotspår

Något som vi båda hade sett mycket fram emot att göra på Nya Zeeland var att åka till olika inspelningsplatser från Sagan om Ringen-filmerna. På grund av tidsbrist blev det inte så mycket av det nere på sydön tyvärr, men vi gjorde desto mer på nordön! Den sjätte började vi med att åka till Mt Victoria i Wellington. Där spelade de nämligen in en av scenerna från första filmen när de fyra hobbitarna måste kasta sig av vägen för att gömma sig från en Nâzgul. Först var vi oroliga för att det skulle bli svårt att hitta, men det visade sig att det var skyltat hela vägen så det var inga problem.  I princip fanns det inte något kvar från själva inspelningen, men jag tyckte ändå att man kunde känna igen miljön från filmen. Fint var det i alla fall. Vi fortsatte sedan med att åka till Weta Cave, en workshop där nästan all rekvisita som används i filmerna hade designats och tillverkats. Vi hade tyvärr inte tid med att gå på en rundtur, men vi tittade in i deras minimuseum som hade gratis inträde och stannade en stund i presentbutiken innan vi åkte vidare till andra inspelningslokaler, bland annat Isengaard och Rivendell. Vid en av platserna råkade också vi stöta på en mycket vänligt sinnad alpacka som tydligen är något av en lokal kändis. Det fanns i alla fall en skylt i inhägnaden som berättade om att det finns en fansida på Facebook dedikerad till honom. Kul men oväntat! Det var roligt att besöka dessa platser, även fast det inte fanns mycket kvar att se från tiden när de var inspelningslokaler. Efter att ha tagit ett snabbt dopp vid Rivendell så åkte vi sedan till den lilla staden Greytown där vi hade fixat boende för kvällen.

Nästa dag skulle vi åka till centrala nordön till ett boende i närheten av Tongariro National Park. Eftersom det var en bit att köra och vi ville besöka en till inspelningsplats så började vi åka direkt efter att vi ätit frukost. Vi körde i lugnt tempo och kom fram till boendet tidigt på eftermiddagen. Då visade sig att man bara kunde betala kontant på stället, något som jag helt hade missat, så vi fick åka till närmsta småstad som låg cirka 30 minuter bort för att ta ut pengar. Boendet låg verkligen mitt ute i ingenstans, det fanns varken 4g-nätvärk eller telefontäckning. Men det var ändå mysigt och vi avslutade dagen med att laga middag och spela några partier biljard. 

Den nionde bestämde vi oss för att gå en tur i Tongariro National Park. I nationalparken finns en av Nya Zeelands berömda vandringsleder, Tongariro Alpine Crossing, som är cirka 20 km lång. Vi gick naturligtvis inte hela utan tog istället en kortare tur på cirka tre timmar fram och tillbaka (dels för att vi var trötta, dels för att vädret inte var så bra och de varnade för storm). Landskapet var jättehäftigt och påminde bitvis om fjällen hemma i Sverige, inte minst växtligheten. Men det häftigaste var kanske ändå att vi fick se Mt Ngauruhoe, a.k.a. Mt Doom från Sagan om Ringen-filmerna. Grymt kul!














måndag 5 februari 2018

5/2 - Lugn dag i Nelson

Konversation som hölls idag, ca 10 på morgonen:

V: Vi borde åka någonstans snart….
L: Ja…
V: ….
L: ….

*Ingen av oss orkar röra sig*

Detta upprepades cirka tre gånger till innan vi tillslut tog oss upp runt klockan 12 och körde hela 1,5 km in till stadens centrum för att ta oss en titt. Nelson visade sig vara riktigt mysigt, med en fin huvudgata full av träd och ett rikt uteliv. Vi gick runt i drygt en timme under vilken vi tittade in ett par bokhandlar, besökte kyrkan och köpte indiskt hämtmat. Sedan åkte vi tillbaka till rummet igen och har vilat här sedan dess. Det mest spännande som hänt hittills var att badrumsdörren gick i baklås så vi fick lirka upp den med ett gammalt bibliotekskort. Kanske inte den mest produktiva dag vi har haft hittills, men det har varit rätt skönt att ta det lugnt. Att resa tar verkligen på krafterna, det känns nästan som att jag behöver ta semester från semestern! ;)

4/2 - Marinsafari i Kaikoura

För några dagar sedan kom vi på att vi ville gå på valsafari och lyckades mirakulöst nog boka ett par biljetter på en båt som åkte i en rimlig tid (tydligen brukar det annars vara svårt att få platser om man är så sent ute). Det rådde ändå en viss osäkerhet kring om utflykten verkligen skulle bli av på grund av vädret, flera båtar hade blivit inställda dagarna innan efter en storm. När jag ringde och frågade på morgonen den fjärde sa de dock att det var strålande solsken, så vi bestämde oss för att satsa och köra hela vägen till den lilla staden Kaikoura som ligger på västkusten drygt tre timmar från Nelson. Vi kom fram i god tid till incheckningen som började klockan 12.15. Kvart i ett var det sedan dags att åka en kortare busstur till hamnen och kliva ombord på båten. Vi var cirka 50 passagerare och tre-fyra guider. Medan vi åkte ut till den plats där man senast hade observerat valar höll en av guiderna en liten presentation om vilka djur vi kanske skulle få se. Efter cirka tio minuters båtfärd fick vi gå upp på däck. Det första vi såg var en massa albatrossar som svävade precis över vattenytan. Väldigt stora fåglar! Vi såg också en liten haj och ett par sälar. Sedan började det plötsligt dyka upp en massa delfiner som lekte i vattnet och guiden sa att det förmodligen är tecken på att vi närmar oss valen, som tydligen gillar att omringa sig med just delfiner. Det visade sig stämma, för bara fem minuter senare såg vi en en cirka 10 meter lång knölval som simmade runt i vattnet. Alla på båten tjoade glatt när vi fick syn på den och sen igen när den piskade med sin stjärtfena första gången. Det var verkligen så häftigt att se! Vi stannade kvar i området runt valen i drygt en timme och hann se den dyka upp och ner i vattnet flera gånger. Vi såg också en massa havsfåglar och enorma fiskstim. Efter ett tag blev jag dock tyvärr ganska sjösjuk, så de sista 20-25 minuterna satt jag i kabinen under däck där båtens krängningar var mindre. Runt halv tre var vi sedan åter på land och vi hade den långa körningen tillbaka till Nelson framför oss. När vi sedan kom fram runt sju på kvällen var vi helt slut och hade precis tillräckligt med energi för att laga middag och duscha. Vi var båda också väldigt nöjda med dagens utflykt, som verkligen var värd all tid och energi. Så himla häftigt!






2/2 och 3/2 - Bilkörning och lite annat smått och gott

Den andra februari besökte vi den lilla kyrkan ”Church of the Good Shepherd” i Tekapo innan vi åkte tillbaka en bit på vägen till Queenstown för att stanna vid Lake Pukaki, något som vi hade skippat dagen innan på grund av vädret. Sjön har en mycket speciell ljusblå färg som verkar ganska permanent, den ser i alla fall inte ut att ändras särskilt mycket efter himlens färg. Vi stannade också till vid en laxfarm där vi åt sashimi till lunch innan vi körde hela vägen till Christchurch. Vi kom fram tidigt på kvällen och gjorde inte så mycket mer den dagen.

Nästa dag hade vi en långkörning framför oss: vi skulle hela vägen till Nelson, en stad som ligger på norra sydön. Vi körde alltså mest hela dagen och även fast landskapen vi åkte igenom var spektakulära som vanligt så hände det inte så mycket spännande grejer.